Min telefonstig
30.9.2024
Skribent: Sonja Bäckman, Enters koordinator, årsmodell 1987.
I mitt barndomshem hade vi en så kallad snurrtelefon, dvs. en telefon med nummerskiva, som man snurrade fram numret med. Den gröna telefonen stod på en central plats i huset och jag fick lära mig att man svarar i den med för- och efternamn. Jag gillade mest telefonnummer med siffran 9, då man fick snurra skivan nästan hela vägen runt och jag älskade ljudet av skivan när den snurrade tillbaka till startläget.
Småningom skaffade pappa en knapptelefon. Den var modern och häftig och jag tyckte om att slå in siffrorna och lyssna på pip-ljudet som lät olika för varje siffra i telefonens lur.
Min pappa och småningom också min mamma skaffade Nokias mobiltelefoner på 90-talet. Det var modernt och häftigt att kunna ha med sig telefonen när man gick hemifrån. Jag minns när en flicka i vår skola kom med sin mobiltelefon till skolan. Alla barnen flockades runt henne och beundrade den när hon visade hur den fungerade och det häftiga spelet man kunde spela på den - “matopeli”, maskspelet. Ni kan säkert gissa vad alla köade för runt henne…
Jag fick min första mobiltelefon efter att ha tjatat länge på mina föräldrar och förklarat att “alla andra i skolan har mobiltelefon”. Faktum är att jag var bland de sista i min klass som fick en egen mobiltelefon. Det var en viktig sak för en ungdom att kunna hålla kontakt med kompisar också på fritiden på ett helt nytt sätt. Vi skickade sms och spelade ganska ofta det enda spelet som fanns på telefonen.
Det blev en hel del olika modeller, min första var en klassisk 3310 som jag ganska fort fick ett nytt flickigt skal till och den blev mer personlig. Ringsignalerna byttes också ganska ofta ut och repertoaren bestod av olika poplåtar man hört på radio. I en av mina favorittelefoner var knapparna formade som en fjäril. Det var den häftigaste telefonen jag någonsin sett och var så lycklig när jag fick den. Jag har den fortfarande sparad hemma i en låda.
Sen kom smarttelefonerna och då var jag redan vuxen. I år är det faktiskt 10 år sedan jag skaffade min första smarttelefon. Det var våren 2014. Jag satt hos min moster och förundrades för första gången över autocorrect-funktionen i telefonen som gjorde att texten blev lustig eller helt oförståelig. Från min moster åkte vi till min morfars begravning. Där stod jag med tårar på kinderna i avskedets stund och tog de första bilderna med en smarttelefon, fascinerad över att bilden nu sträckte sig över hela skärmen. Det var maj men det föll några snöflingor när vi kom ut ur kyrkan.
Det visste jag inte på min morfars begravning, men följande år skulle familjen utökas med en ny generation. Jag väntade mitt första barn. I nio månader kunde jag följa med utvecklingen av min lilla baby som växte i magen genom en app som jag laddat ned på min telefon. Så föddes hon en solig sommardag. Det har nog aldrig tagits så mycket bilder på någon annan generation än den som föds just nu. Det har också blivit många fotoböcker som vi gjort digitalt, man framkallar ju inte längre bilder som jag gjorde i min barndom. Två år senare kom det en liten flicka till och hon charmade alla med sitt leende. Man kan inte direkt säga att antalet tagna bilder i min telefon minskade efter det…
Nu har det gått nästan 10 år sedan min äldre dotter föddes. Barnens utveckling och den digitala utvecklingen går framåt med stormsteg. Idag är det mina döttrar som lär mig nya saker inom det digitala. Vi lever i en tid då det är lätt att hålla kontakten med nära och kära runt om i världen. En vanlig inledande fråga vid ett telefonsamtal idag är “Var är du?”, en fråga som kändes helt otänkbar för några årtionden sedan, då telefonerna satt fast i väggen.
Vart går stigen härnäst? Det får tiden utvisa.
Hur har telefonerna ändrat under din livstid? Berätta i kommentarerna!
Hur skötte man ärenden per telefon i din barndom?
När fick du din första mobiltelefon?
Hur många mobiltelefoner har du haft?